Vad säger rasstandarden?

Jag har skrivit om labradorens olika varianter, show (utställning), dual purpose och jakt, och nu tänkte jag gå in lite mer på utställningsvarianten. Det är nämligen på utställning som man bedömer vad som är vackert, och de hundar som premieras för stå som förebilder för vad uppfödarna till showlabbarna försöker få fram.

När det gäller utställningsvärlden så finns det mycket att säga om den. Dess uppgift är att bedöma exteriören och för det går man efter vad som står i rasstandarden – d.v.s. hur en labrador ska se ut. Utställning är ett bra verktyg för uppfödare eftersom de då kan utvärdera sin avel vad gäller det exteriöra, men nu är det ju inte bara utseendet som spelar roll för att en hund ska vara rastypisk utan det är hela paketet.

Tyvärr är utställning väldigt viktig för de som föder upp för det ändamålet, och det gör att man prioriterar bort annat, som till exempel mentalitet och de hälsoproblem som finns. Man avlar bara efter utseendet helt enkelt. Alla gör förstås inte det, men många gör det. Och det blir inte bättre av att uppfattningen är att labradorer ska vara grova (många skulle kall det tjocka). Överdrifter i utställningsvärlden är dessvärre allt för vanligt, och det leder till stora problem för många raser.

En jaktlabrador, som många gånger kan ses som en sundare labrador, skulle inte gå särskilt bra på utställning. Den har alldeles för nätt kropp. I rasstandarden står det visserligen inget om vikten, men det står att rasen ska vara starkt byggd, kompakt och mycket rörlig, med bred skalle, bred och djup bröstkorg och brett och starkt ländparti och starka bakben. Labradorer är matglada varelser och allt för många är överviktiga. Utställningsvärlden gör det inte bättre genom att premiera grova och tjocka hundar. Det är sorgligt men sant. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *