Rödrävens Webley
När redaktören ringer och vill att jag skulle skriva något om Tilda så har det gått 4 veckor sedan hon somnade in på Karlstads Smådjurssjukhus efter 6 månaders sjukdom. Livet har väl börjat att återgår till det normala och katastrofen i sydostasien får en att inse att det är ganska små ”problem” man brottas med. Skälet till att vi var tvungna att fatta det smärtsamma beslutet var att hennes lever var kroniskt inflammerad och full med tumörer.
Tildas liv
Vi hämtade henne i slutet på maj 1997, hemma hos Aji. En dröm hade gått i uppfyllelse eftersom jag hade fått köpa en valp efter Tassa (Drögstas Cat-Ri-Ona). Mitt mål vid den här tidpunkten var att träna apportering och lite lydnad. Samt om allt gick bra kanske prova på att starta på jaktprov med henne. Jaga och jakt var inte riktigt med på kartan då. Eftersom jag tidigare varit aktiv i den lokala brukshundklubben så började nog träningen mest med lydnad.
När hon var 13 månader var vi i Trollebo på unghundsbeskriving, jag hade stora förhoppningar men de grusades snabbt. Hon nosade bara på dummiesarna, hon gick inte i vatten och var måttligt intresserad av viltet. Det enda som fungerade var passiviteten med andra hundar. Två månader senare lurade Aji ner oss till Östergötland för ett apporteringstest, där gjorde hon alla moment strålande förutom att ta med sig viltet in. Det här sporrade mig faktiskt att åka hem och träna mer hur konstigt det än kan låta.
Ungefär samtidigt så gjorde vi debuten på lydnadsplanen och där gick det betydligt bättre, tre tävlingar och LP1 var klart. Tollarspecialen i juniorklass gick bättre, viltet hämtades in och hon blev placerad som 3:a. På utställningen gick det som det alltid kom att göra även i framtiden, dvs. mindre bra.
Det som riktigt fick det att lossna för henne var nog dels att hon mentalt mognade samt att hon fick var med och jaga några gånger. And och fiskmås var det som flög förbi och sköts ner av min kompis. Första gången jag riktigt kände att hon hade stor kapacitet var hösten -98 på tollingprovet i Trollbo. Hon vann sin klass efter ett nästan felfritt arbete.
När hon var 2 år var vi på kurs hos Håkan Johanzon och Karina Sellén i Flen. Då var det helt plötsligt som om hon hade glömt allt hon lärt sig, kommer ihåg att det kändes uruselt. Jag anmälde mig i alla fall till ett jaktprov den våren och det gick över förväntan bra, en etta direkt. Nu följde en hektisk period eftersom jag som så många andra bara tränat för NKL. Steget upp till ÖKL är väl i och för sig inte gigantiskt men det är många nya svårigheter, jobba i par, störningar samt riktiga dirigeringar.
Debuten slutade med en stor fet nolla, helt välförtjänt. Hösten 1999 slutade ändå med att vi ordnade ett 2:a pris på årets sista prov i Naddö. Under våren 2000, när hon var tre år så började hon att riktigt mogna och få en del rutin. Det märktes också på det årets resultat, hon vann KM i Värmland och tog sina två ettor i ÖKL varav en med HP, samt hann med att debutera i EKL även där med en välförtjänt nolla i pris.
2001 innehöll ett äventyr som jag önskar att alla kunde få uppleva, Lag-SM för retriever. Mina finaste minnen från jaktprovsdelen av hennes liv är ändå hennes två ettor i EKL som kom under hösten 2003, detta resulterade även att vi fick vara med på Retrievermästerskapet det året. Det var förvisso för mycket för henne och resultatet kunde varit bättre, men det var ändå kul att få visa att även Tollare kan.
Hur var hon som jakthund
Som jakthund var hon alltid på alerten och sugen att jobba. Hennes ”will to please” var enorm. En mycket bra dirigeringshund som även på senare år blev en ganska bra markör. Hennes akilleshäl var väl de riktigt blöta, tunga söken. Att hennes två ettor var på just sådan mark kändes därför extra bra. Som Walkup hund så var hon ok, kanske lite för ivrig men det gick för det mesta riktigt bra. På praktisk jakt fungerade hon utmärkt. Vilket hon även visade på sin sista andjakt under hösten i Skåne
Reflektioner på jaktprov
Efter att ha varit aktiv på jaktprov under ganska många år så måste jag säga att jag till 99% har blivit bra bemött av andra hundägare. De enda negativa kommentarer om rasen har kommit från någon enstaka domare vilket känns lite trist. Jaktproven har under Tildas aktiva år ökat i svårighetsgrad i alla klasser men om man ser till jaktprovsstatistiken så ligger vi ju i alla fall på en jämn nivå. Det är många tollarägare som är på gång med sina hundar samt många som är inne på sin andra hund, med mer rutin i bagaget. Så jobba på med era tollare!
Tollarens svagheter/styrka. Likheter/olikheter med andra retrievers.
Att tollaren har problem med passiviteten och med viltspontaniteten är väl ett ganska genom diskuterat ämne vid det här laget. Jag tycker ändå att vi är på väg åt rätt håll och att det kommer fram många bra hundar idag. En sak som jag inte håller med många om är att hundarna har så stor motor. Om du kastar en boll gång på gång, ja då kan nog tollaren springa hela natten om så vore. Men ta bort bollen, motivationen, och kör hunden på ett sök i blöt, vattensjuk, mark istället då tröttnar den snart. Detta är något vi måste jobba med i vår avel.
Är den inte bra på något då? JO! Det är den. Det är en bra apportör som kan prestera lika bra som någon annan retriever. Ovanstående problem finns även i andra raser, även om det inte pratas så mycket om det.
Skillnader mot andra raser då? Det klart att det finns skillnader likaväl som det är stor skillnad mellan en labbe och en golden. Men det jobb som hundarna ska prestera efter skottet är ju helt identiskt vare sig du går på jakt, jaktprov eller tollingprov. Samma träning behövs. Samma krav ställs.
Råd och Tips
Detta ämne har det ju skrivits tjocka böcker om och många har sina egna filosofier. Jag ska ändå försöka att sammanfatta mina idéer här.
Generellt sett så tror jag inte att det finns några patentmetoder som fungerar på alla hundar. Det är viktigt att lyssna på andra och själv bilda sig en uppfattning med hjälp av vad man vet om sin egen hund.
Min största ”käpphäst” är att man alltid måste var konsekvent med sin hund. Detta gäller när man tränar MEN även när man inte tränar. Om dom får göra som dom vill hemma hur ska man då kunna kräva lydnad i skogen eller på en apellplanen. Bestäm vad hunden ska få göra hemma och inte, och håll sedan på det, ALLTID!
När det gäller apporteringsträningen så tycker jag man kan börja tidigt, men då bara på lek. Jag försöker sedan att dela upp momenten i småbitar och jobba med dom små delarna innan man sätter ihop dem till exempelvis en färdig apportering. Träna korta pass, kör inte för länge. Var heller inte rädd för att gå bakåt i svårighetsgraderna när ni gått för fort fram och hunden inte klarar dina krav/mål.
Det finns mycket bra litteratur i ämnet och den som sammanfaller mest med mina idéer är ”Retrievern som apportör” av Lena Bratsberg och Memea Mohlin.
Jag tycker också till skillnad mot en del andra att man kan träna en Tollare på ungefär samma sätt som någon annan retriever. I min träningsgrupp är vi 6 labbar, en flatt och en curly och vi tränar våra hundar på samma sätt, med samma filosofi. Här kommer jag även in på en annan sak som jag tycker är bra, utnyttja SSRK. Försök att komma med andra träningsgrupper, det finns otroligt mycket rutin och kompetens bland de andra raserna. Dom har ju trots allt hållit på åtskilligt längre än vi.
Bli slutligen inte knäckta när det inte går bra, det finns alltid något positivt att hitta hos din hund. Bli aldrig arg på din hund när den misslyckas, oftast är det ditt fel som begärt för mycket av den. Ta lärdom av det istället, backa lite i svårighetsgrad och träna vidare.
En annan sak som kan vara bra är att inte jämföra så mycket med andra tollare, utan jämför med de andra hundarna på jaktproven. Om de kan varför ska inte din hund kunna klara av samma sak?
Mycket tankar på få rader. Hoppas att ni förstår ungefär hur jag tänker och hör gärna av er om ni funderar på något.
Jag vill slutligen tacka för utrymmet och hoppas att det gett något till någon. Jag vill tacka Aji Franzén för att jag fick ha Tilda i mitt liv och tack för all hjälp. Tack till alla som stöttat oss genom åren. Tack för alla mail och telefonsamtal efter Tildas bortgång.
Hälsningar Lars Finne, larsfinne@brikks.com
Till Tilda
Tilda! Du var som en jaktprovs domare sa en gång, "En liten
stor hund". Inte nog med att du var en underbar apportör så var du framför allt
en helt suverän familjhund. Lojalare fanns inte. Till och med din sista dag i
livet hämtade du trofast apporterna, fastän du mådde så dåligt. Du fick sluta på
toppen av karriären med en etta i ditt sista prov. Tack Tilda för den otroliga
resa du tog mig med på, utan dig hade jag aldrig fått träffa alla underbara
hundmänniskor. Inte heller fått uppleva alla jakter, jaktprov, träningar och
kurser. Tack för allt du lärde mig. Tack för att jag några gånger fick uppleva
den underbara känslan av att vara ett med dig. Jag lovar att förvalta dina
kunskaper och föra dem vidare.
Jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig. /Lars