Brorsans nya jobb

Jag måste bara berätta hur stolt jag är över min bror som har skolat om sig mitt i livet och tillbringat åtskilliga timmar i skolbänken för att följa sin dröm att bli arkitekt. Nu jobbar han med det han drömde om ända sedan han var liten men som han inte vågade satsa på när han skulle välja utbildning efter gymnasiet. Då pluggade han istället till fritidsledare, och även om han trivdes med det så kunde han ändå aldrig släppa tanken på att bli arkitekt. Så en dag bestämde han sig bara för att det var nu eller aldrig, gav upp tryggheten i en fast anställning och satte sig i skolbänken igen. Och nu har han nått målet på resan. Jag är så glad för hans skull!

En miljard saker att tänka på
En av anledningarna till att jag är så imponerad av just yrket arkitekt är att det verkar så ofantligt svårt och invecklat. Själv skulle jag aldrig klara av att ha den pressen och det ansvaret som det innebär att rita ett hus. Det är ju inte bara att sätta ditt väggar och tak lite som man känner för, utan man måste ju veta typ allt om byggnadskonstruktioner och sådant så att man gör ett hus som fungerar i praktiken, och som samtidigt har en snygg design. Tänk till exempel att man ritar ett hus som när det byggs inte orkar bära sin egen tyngd. Allt sådan måste man ju ha koll på, även om det förstås också är ett samarbete mellan olika personer som är proffs på sin sak.

metron

Min bror har bland annat berättat att man anlitar företag som mäter olika saker för att räkna ut exakt hur man ska göra och vad man inte ska göra. För sättningsavvägningar kunde man till exempel få exakt och detaljerad mätteknik med Metron Miljökonsult som är en firma som är proffs på mätning och vibrationer, och som då mäter innan byggstart och sedan kontinuerligt under entreprenaden. Fascinerande tycker jag, även om jag egentligen inte fattar så mycket av det. Men jag tycker att det är roligt att lära mig och det roligt att lyssna på brorsan som har blivit så otroligt duktig och kunnig om hela den här komplicerade processen!

Hundbiten!

Som hundägare kommer man ganska säkert att bli hundbiten någon gång, och då syftar jag på oavsiktliga bett. Man kan förstås också ha otur och bli biten av hund som faktiskt biter med flit, till exempel av rädsla eller aggressivitet, men det är trots allt ganska ovanligt hos ”vanliga” hundägare. De oavsiktliga betten är desto vanligare och händer främst under lek. Nu beror det förstås på hur vild ens hund är, men har man en hund som tycker om att ha dragkamp så är risken ganska stor att dina fingrar kommer att komma emellan förr eller senare, även om hunden inte menar det. Det har hänt mig flera gånger, och även om de flesta av de här betten är ganska harmlösa så händer det också ibland att det blir blodvite.

Har du stelkrampsvaccination?
Som hundägare kan det vara bra att se över sin stelkrampsvaccination. Stelkramp får man av bakterier som finns i smuts och jord och ett vanligt sätt att smittas är att ett sår kommer i kontakt med den bakterie som orsakar stelkramp. Hundmunnar är inte de allra renaste, och har du lite kamplek med en jordig snörboll som slutar i ett oavsiktligt bett som blir ett blödande sår så kan det finnas en risk att du får stelkramp. Symptomen på stelkramp är okontrollerade muskelkramper som i värsta fall kan leda till svårigheter att andas, och det kan man dö av. Har man drabbats av stelkramp är det därför viktigt att man får vård snabbt.

vaccin

När behövs vaccinering?
Stelkrampsvaccin har länge ingått i det svenska vaccinationsprogrammet och det betyder att de flesta är vaccinerade mot stelkramp. Det är dock viktigt att veta att effekten avtar med åren. Beroende på hur många vaccinationer man fick som barn kan skyddet vara borta efter 10-20 år. Även om skyddet har ”gått ut” är det i Sverige väldigt ovanlig att drabbas av stelkramp, men ett fåtal fall sker varje år. Är man osäker på om ens stelkrampsvaccination fortfarande gäller kan man kontakta sjukvården som normalt har de uppgifterna. Den vanligaste biverkningen av stelkrampsvaccin är svullnad och irritation runt vaccinationsstället och man kan även få feber. Allvarligare reaktioner mot stelkrampsvaccin är mycket ovanliga (källa: Svea Vaccin).

Ytterligare sak att tänka på för blivande labradorägare

Labrador retrievers har päls. Det har inte människor, i alla fall inte i samma utsträckning. Möjligen kan vi kalla det vi har på kroppen lite luddigt hår, inte mer. Labradorer har därför inte så värst mycket emot att det blir lite kallt, och vad de räknar som lite kallt är vad vi människor skulle kalla ”fy tusan vad kallt!”. Vad är det då jag vill ha sagt med detta? Helt enkelt att om man inte tycker om snö och kyla så ska man inte skaffa sig en labrador.

De kräver mycket motion och struntar blankt i vilken sorts väder det är ute. Jag skrev ju senast i bloggen om saker man ska tänka på när man skaffar sig en labrador och borde nog ha tagit med detta. Men bättre sent än aldrig och nu tänkte jag dela med mig lite av mina erfarenheter av att ha en labrador under den tid på året när man helst av allt vill sitta inne och dricka varm choklad eller te. Men till att börja med: en video av en labrador som visar att de definitivt gillar snö!

Rätt kläder
”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. När du läser de orden, vad tänker du då på? Tänker du på en jobbig lärare som ville att alla barn skulle gå ut och leka oavsett väder? Eller kanske på mamma som sa det av samma anledning? Kanske en irriterande arbetskamrat som säger detta, utan ironi, när det spöregnar ute och det är dags att gå hem? Helt klart så är det ett ordspråk som många, även jag, tycker är irriterande. Inte minst så är det irriterande för att det så ofta faktiskt är sant!

För att inte frysa häcken av sig när man är ute med sin labbe när kung Bore håller landet i ett järngrepp så måste man klä sig rätt. Som tur är så är vi rätt så bra på det i Sverige. Det klassiska rådet är att klä sig i lager på lager, eftersom det ökar isolering. Folk som inte är vana vid kyla gör misstaget att tro att en väldigt tjock jacka är vad som behövs, men faktum är att flera lager tunnare kläder ofta fungerar bättre. Tänk också på att du säkert kommer att vilja sitta ner (se videon till exempel) och att du har något sittskydd så du inte sitter direkt mot snön – då kommer du definitivt att frysa häcken av dig!

Rätt mat
När det är kallt så påverkar det vårt immunsystem negativt då kroppen får jobba hårdare. Det är därför som vi lättare blir förkylda och sjuka under vintern. Dessutom gör det ständiga mörkret och bristen på solljus att vi blir tröttare och mer nedstämda. För att motverka detta kan man antingen boka en resa till Kanarieöarna, eller så kan man se till att äta bättre. Att ta med sin labrador utomlands är inte det enklaste, och dessutom är det dyrt, så då får alternativet bli att äta bättre.

A-och D-vitamin är två vitaminer som hjälper till att förebygga förkylningar. A-vitamin är normalt inget problem, däremot bör man äta mer fisk vintertid för att få i sig tillräckligt med D-vitamin. C-vitamin är en annan nyttighet som gör att man mår bättre och blir piggare. Här skulle jag vilja rekommendera detta nyponpulver som är supergott att strö över frukostflingorna.

Vad ska man tänka på när man skaffar labrador?

Jag tänkte gå igenom lite snabbt vad som är viktigt att tänka på om man har bestämt sig för att skaffa labrador. Det finns egentligen massor man måste tänka på, men här kommer tre frågor som är bra att ställa sig.

Är labrador rätt ras för mig?
För det första måste man förstås veta att man har valt rätt ras. Oavsett variant så behöver labradorer hyfsat mycket motion och de behöver också så använda hjärnan. Har du tid och lust att ge hunden det den behöver?

Vilka mål har jag?
Fundera över vad du vill ha ut av ditt hundägande. Vill du ha en hund mest för sällskap, vill du jaga, vill du ställa ut? Välj den typ som passar dig bäst. Showlabben är mer av en renodlad sällskaps- och utställningshund, men behöver ändå motion och aktivering. Jaktlabben har mer motor och vill syssla med jakt eller liknande aktivering för att bli nöjd. Dual purpose är ett mellanting.

Vilken uppfödare ska jag välja?
När du har bestämt dig för vilken typ av labrador du vill ha gäller det att hitta en bra uppfödare som fokuserar på att få fram friska och sunda hundar, både när det gäller det fysiska och det mentala. Kontrollera till exempel HD- och ED-status på föräldradjur och släktingar. Att besöka uppfödare och träffa deras hundar kan ge mycket, men kom ihåg att alla pratar gott om sin egen uppfödning – det gäller att vara kritisk. Är det en jaktlabbe du vill ha bör du också se hur föräldradjur och släktingar gått på jaktprov för att få en uppfattning om hur valpen kan bli.

Spår i stadsmiljö

Hårda spår är mer utmanande för en hund än spår som går till exempel i skogen eller på en gräsmatta. Anledningen till det är att doftmolekylerna inte fastnar lika lätt på ett hårt underlag. Dessutom försvinner de snabbare, till exempel av vind eller regn, och ofta rör det sig också fler människor där man lägger hårda spår. För en spårhund av toppklass är det inga problem att följa en människas doft över till exempel ett övergångsställe trots att det kanske har gått 50 andra människor där, men krävs mycket träning för att bli så bra. Och det måste också finnas rätt motivation för hunden att spåra.

Webley är duktig på att spåra, men det finns fortfarande väldigt mycket som vi har kvar att lära oss. Det är det som är så roligt med spår! En riktigt vass spårhund kan till och med följa en människa som korsat en annan människas väg och bytt skor med denne. Det är helt otroligt. Jag vet inte hur långt jag och Webley kommer att nå, men det är inte heller det viktiga. Det viktiga är att vi har roligt tillsammans.

Igår blev det ett spår i stadsmiljö som följde en trottoar en bit och gick sedan över en parkeringsplats och förbi ett köpcenter. Väldigt mycket störning med andra ord, i form av människor och bilar som gått och åkt kors och tvärs över spåret, men Webley löste det bra. Jag la också in några underlagsskiften så att vi både fick med asfalt och gräs. Ett väldigt lyckat spår!

Lydnadsträning

I träningsväg är det mest spår som gäller för mig och Webley, men ibland kör vi också lite lydnad som en trevlig avkoppling. Jag har inte direkt tålamodet att pilla i varje moment så att det blir perfekt, utan vi gör det bara som en hobby utan några större ambitioner. Vi har hobbytränat oss igenom alla lydnadsklasserna och när vi tränar så brukar jag helt enkelt välja ut några moment som jag känner för att göra. Det ser kanske inte något vidare ut ur en lydnadsdomares ögon, men det är roligt och jag tror säkert att vi i alla fall skulle klara lydnadsettan och kanske till och med tvåan om vi ställde upp på tävling. Men några sådana ambitioner har jag som sagt inte i dagsläget.

Däremot tycker jag att det är roligt och fascinerande att titta på de som tävlar i högre klasser. Här är till exempel en labrador som tävlar i elitlydnad på hundmässan i Stockholm 2013. Jag var faktiskt på plats och såg just det här. En väldigt duktig hund. Några missar, bland annat i inkallningen då hunden inte vill lägga sig ner, men väldigt roligt att se en sådan duktig representant för ”min” ras!

Man blir ju lite partisk som hundägare och hejar gärna lite extra på den ras som man själv har. Även i vardagen så har man en speciell kontakt med andra labradorägare. Labradorer är ju ganska vanliga, men jag tittar alltid en extra gång när jag ser just en labrador. Webley är också väldigt förtjust i sina rasfränder! 

Spårning med Webley

skogenRedan när Webley var en liten valp märkte jag att han hade talang för att använda sin näsa. Han följde självmant spår i skogen och han nosade gärna upp godis och leksaker som jag gömde. Jag började ganska tidigt att lägga korta spår åt honom med en liten belöning i slutet, och ju äldre han blev desto mer avancerade blev spåren. Webley är nu så duktig att vi kan spåra i de flesta miljöer, både på mjukt och hårt underlag.

Det börjar med att jag går en sträcka och låter sedan spåret vila en stund. Det kan vara allt från en kvart till 24 timmar. En bra hund måste kunna gå spår som är olika gamla, för spåret ändrar sig hela tiden. I början finns där massor av doftmolekyler och spåret är brett. Då kan hunden också känna av doftmolekyler som faller av spårläggarens kläder, kropp o.s.v., och det blir även doft av exempelvis brutna växter och annat och man rör sig i naturen. Ju längre tiden går desto mindre doft finns det kvar och desto smalare blir spåret. Spåret påverkas förstås också av vädret, som temperaturskillnader, vind, frost, regnskurar o.s.v., och även av andra människor och djur som rör sig över spåret.

När spåret har vilat så länge som jag tycker så får Webley följa det, och ibland lägger jag också ut apporter i spåret som han ska markera genom att lägga sig ner. Det är verkligen en rolig aktivitet som man kan utveckla i det oändliga med olika underlag, liggtider, störningar, vinklar, sträckor, vem som går spåret o.s.v. 

Hundars fantastiska luktsinne

Hundar hjälper oss människor på många sätt. De kan vara våra ögon som ledarhundar, de kan vara en hjälpande hand som servicehundar och de kan larma när de känner av att ägaren är på väg att få till exempel ett epilepsianfall eller när blodsockernivån på en diabetiker blir för hög eller för låg. Hundens främsta redskap är dess nos, och det har vi dragit nytta av på många sätt. Med hjälp av hundar kan vi hitta narkotika, sprängämnen, minor och andra förbjudna eller farliga ämnen, och vi kan hitta människor som har gått vilse eller försvunnit på land, i vatten, i snö eller i rasmassor. Hundarna kan till och med hjälpa oss att hitta cancer, läs mer om det här.

Alla hundar har bra luktsinne, men för att en hund ska bli en bra spårhund eller sökhund gäller det att det finns motivation. Hunden ska inte fråga sig varför den ska göra det här – den ska tycka att det är roligt och vilja göra det. Om ni har sett teveprogram från till exempel flygplatser där de använder hundar för att hitta narkotika och andra förbjudna ämnen så har ni kanske sett att hunden får en massa beröm och belöning när den markerar något. För hunden är det ju inte blodigt allvar utan en lek, och det är så man måste träna hunden för att bygga upp motivationen.

Labradorer är väldigt samarbetsvilliga, och det i kombination med en skarp nos gör dem perfekta för att hjälpa människan med diverse uppdrag. Webley är till exempel en riktigt bra spårhund, och även om vi bara gör det som en hobby så skulle han garanterat vara till stor hjälp om vi till exempel deltog i sökandet efter en försvunnen människa.

Vad säger rasstandarden?

Jag har skrivit om labradorens olika varianter, show (utställning), dual purpose och jakt, och nu tänkte jag gå in lite mer på utställningsvarianten. Det är nämligen på utställning som man bedömer vad som är vackert, och de hundar som premieras för stå som förebilder för vad uppfödarna till showlabbarna försöker få fram.

När det gäller utställningsvärlden så finns det mycket att säga om den. Dess uppgift är att bedöma exteriören och för det går man efter vad som står i rasstandarden – d.v.s. hur en labrador ska se ut. Utställning är ett bra verktyg för uppfödare eftersom de då kan utvärdera sin avel vad gäller det exteriöra, men nu är det ju inte bara utseendet som spelar roll för att en hund ska vara rastypisk utan det är hela paketet.

Tyvärr är utställning väldigt viktig för de som föder upp för det ändamålet, och det gör att man prioriterar bort annat, som till exempel mentalitet och de hälsoproblem som finns. Man avlar bara efter utseendet helt enkelt. Alla gör förstås inte det, men många gör det. Och det blir inte bättre av att uppfattningen är att labradorer ska vara grova (många skulle kall det tjocka). Överdrifter i utställningsvärlden är dessvärre allt för vanligt, och det leder till stora problem för många raser.

En jaktlabrador, som många gånger kan ses som en sundare labrador, skulle inte gå särskilt bra på utställning. Den har alldeles för nätt kropp. I rasstandarden står det visserligen inget om vikten, men det står att rasen ska vara starkt byggd, kompakt och mycket rörlig, med bred skalle, bred och djup bröstkorg och brett och starkt ländparti och starka bakben. Labradorer är matglada varelser och allt för många är överviktiga. Utställningsvärlden gör det inte bättre genom att premiera grova och tjocka hundar. Det är sorgligt men sant. 

Labrador retriever – show, dual purpose och jakt

Labradoren är, precis som sin släkting golden retrievern, en ras som är uppdelad. Det finns bara en rasstandard och alla labradorer är labradorer, men det finns skillnader inom rasen och dessa är så tydliga att de faktiskt också har namn (dock inte officiellt). De olika typerna kallas för show (eller utställning), dual purpose och jakt. De som föder upp labradorer föder sällan upp mer än en av typerna, eftersom de är så pass olika.

Alla hundar är förstås individer, och bara för att man föder upp en kull med jaktlabradorer så finns det inga garantier för att hundarna ska bli bra på jakt, men chanserna är betydligt större eftersom man då aktivt valt att avla på jaktegenskaper. Labradoren är ju en jakthund i grunden och tillhör rasgruppen stötande hundar, apporterande hundar och vattenhundar. I jakt arbetar den efter skott med att apportera fågel och småvilt både från land och från vatten. Den är en god simmare och man tror att den ursprungligen kommer från Kanada där fiskare använde den för att simma iland förtöjningsrep till båtar. Här kan man se jaktlabradorer (och andra retrievers) på ett jaktprov:

Showlabradoren är avlad för utställning och sällskap. Den har inte lika mycket motor som jaktvarianten och är också större och tyngre. Detta beror på att man inom utställningsvärlden premierar sådant (och det är ett ämne som jag kommer att gå in på i kommande inlägg). Dual purpose är helt enkelt en blandning av de båda. Det är en sällskapshund som inte är fullt så ”krävande” som jaktvarianten är, men den fungerar ändå i arbete (till viss del vad gäller jakten) och är ett mellanting även i kroppen. Min Webley är en dual purpose.